ejungnell

Ehh. Jaa, ni får väl ursäkta om jag är lite dålig på det här med blogga, jag är ju som sagt väldigt ovan på detta området! :)
Men jag får väl blogga lite om det som mitt liv just nu kretsar runt, vilket är dessa jävla operationerna som gör mig helt isolerad från omvärlden och gör att jag glider ifrån allt och alla!
Och jag gillar det INTE..

Det hela började väl med två gigantiska halsmandlar. Läkarna kunde inte tro att det var sant, de kunde inte förstå att jag inte hade andnings-svårigheter.
Så de bestämde sig för att äntligen ge mig en tid för operation!
9:e december blev det.
Jag opererades, det gick la sådär. Skulle vara sövd i en timme men var sövd från 13.00-19.00.
Vaknade upp och träffade Carro och Jennifer, mina änglar som tagit sig hela vägen till sjukhuset för MIN skull.
Åkte hem dagen efter med frutansvärda smärtor och levde hemma utan mat och vätska.
Vaknade tisdag den 16:e på morgonen och spottade massa blod. Men fick stopp på det med hjälp av isglass.

Åkte till skolan 7 dagar efter operationen. Trött men glad över att träffa alla vännerna!

Och nu ska jag berätta om  torsdagen den 18:e, för alla snackar ju tydligen om dagen och rykten förvränger saker så nu kommer det ur min synvinkel...

Jävla torsdag... Vaknade på natten och spottade blod. Precis som innan fick jag äntligen stopp på det.
Började så bra på morgonen med två timmar hästkunskap. 09.05 samlades vi i sal 4. Hur skönt som helst. Satt och snackade i två timmar och fick för första gången sen operationen i mig FAST FÖDA! Jaa, en bit tårta och TVÅ glas saft! Jag var så himlans glad över att jag var på bättringsvägar!
Sen blev klockan 10.45 och jag och Sofia skulle ta en cigg innan vi skulle hjälpa till att släppa in hästarna.
Vi valde rökrutan nere vid matsalen.
Jag tände min cigg och han väl röka en tredjedel innan jag kände att något var fel. Illamående och varm vätska i munnen som bara växte och växte. Järnsmak. FAN, inte igen tänkte jag.
Spottade och det var såklart blod... Det bara rann och rann som en jävla fontän.
Sofia började få panik efter ett tag och jag bara skrattade!
När det inte slutade bad jag henne snällt att gå upp till matsalen och be om en glass och massa papper. För vid det här laget hade jag blod ÖVERALLT.
Sofia sprang som en dåre och kom tillbaka med en glassbåt. Jag försökte stoppa ner glass i halsen för att få blodet sluta rinna. Det funkade för stunden och Sofia andades ut.
Några sekunder senare började blodet spruta igen och jag hulkade som en galning. Tårarna började rinna ner för mina kinder och Sofia sa att om det inte slutar snart så skulle hon ringa ambulansen!
Då skrattade jag som fan och kollade på henne som om hon vore dum i huvudet.
Sofia började få panik och jag med, så jag bad henne springa till herrgården där jag hade isglass. Jag tänkte att det måste ju vara tillräckligt kallt för att fåblodet att kaugilera.
Hon sprang med en JÄVLA fart och kom tillbaka. Vid detta laget hade jag förlorat ganska mycket blod och jag sa till henne att hämta första bästa lärare som hon såg, för jag började förstå allvaret i det hela.
Hon kom tillbaka med Stefan som sa till henne att lugna ner sig och ta tag i min vänsterarm medans han höll tag i min högerarm. Jag hörde att han sa till henne att vara beredd på att hålla uppe mig om jag tuppade av.
Sen sa han till henne att ringa 112 och skicka en ambulans.
Då började jag fatta det riktiga allvaret i det hela.

Samuel, en kille i ettan, kom gående med en tjej och Stefan sa till honom att hämta en stol som jag kunde sitta på. Blodet rann fortfarande som en kran och nu började jag frysa och skaka ordentligt.
Stefan sa till Sofia att springa och be någon gå ner till stora vägen och möta upp ambulansen, Och det blev Emma som gjorde det.

Efter det är allt suddigt ett tag. Jag kommer ihåg att Sofia sa "Elin, din mobil ringer, det är Hanna, ska jag svara?" Jag sa till henne att säga till Hanna att komma dit.
Sen kommer jag ihåg att Hanna, Carro, Sandra och Jenny stod vid min sida.
Det roliga är att vid det här laget kände jag mig äcklig. Jag skämdes och kunde inte kolla på någon av dom.
Jag märkte att de alla kände sig obekväma och jag försökte skämta bort lite av skräcken och paniken i situationen samtidigt som det rann blod ur min min. Äckligt.

Sedan kom ambulansen och jag lastades iväg. Jag kommer ihåg att dom frågade vem jag ville ha med mig. Hur skulle jag kunna välja när mina närmaste vänner stod där? Sofia erbjöd sig snabbt så jag slapp välja! Rektorn kom dit när ambulansförarna höll på att kolla mitt blodtryck osv. Han knackade på och frågade om de hade en tjej som hette Elin där inne. Den kvinnliga föraren sa "Ja, vi har en tjej här, men nu måste vi skynda oss iväg". Rektorn sa att han skulle kontakta både mamma och pappa.
Ambulansföraren skulle sätta dropp i min arm och stack in nålen cirka FEM gånger. Det kom inget blod och han lyckades inte. 
När jag låg i ambulansen slutade det blöda och jag skämdes jättemycket för ambulansförarna måste tycka att allt var i onödan. Jag blödde ju inte ens längre?
Det har aldrig tagit så lång tid att åka till borås kändes det som.
När vi kom fram rullade dom ut mir ur ambulansen och in på sjukhuset.

De sa till mig att gå och lägga mig på en annan bår, och när jag reste mig upp kände jag bara hur hjärtat pumpade ut blod ur min hals ännu en gång och det började rinna som en kran igen.
Dom sa till mig att lägga mig ner, sen sprang dom som i Cityakuten med mig in på operation. Tog av mig kläderna, skorna och stack in massa nålar i mina armar och händer.
Jag var livrädd och snurrig.
Sen somnade jag.

Jag vaknade upp med pappa och Sofia vid min sida. Heeeelt groggy, precis som sist.
Jag hade förloarat en liter blod, så mitt blodvärde ligger på 90 när det egentligen ska ligga på 130/140.

Nu har jag kommit hem och mår ganska bra! :)
Jag måste tacka alla som medvärkade denna dagen! :) Ni är guld värda! <3
Hahah, och ni som läsa den här skiten är helt enkelt bra! x'D